Annie A & Nellies praktik på Sankt Antonius

Igår lovade vi er att skriva lite mer ingående om våra praktikplatser, och dagens första inlägg kommer handla om Annies och Nellies praktik på äldreboendet Sankt Antonius här i Linz.

Sankt Antonius är som sagt ett privatägt äldreboende uppbyggt och nyrenoverat i en gammal kyrka som franciskanerna från början lät bygga. Hela huset där vi jobbar är uppdelat på tre avdelningar, varav den första är just för dementa. Huset bredvid är även det ett äldreboende, mer liknande hemtjänst på så sätt att personal kommer ifall de behöver hjälp med något - alltså inte dagliga rutiner, men där jobbar alltså inte vi.

Äldrevården i Tyskland är överlag väldigt lik äldrevården i Sverige. Vissa saker skiljer sig åt, som tex att det här i Tyskland bor 25-30 boende per avdelning och vissa delar rum men i Sverige så är det enskilda rum och bara 8-12 boende per avdelning.

Trots att de är fler brukare att ta hand om så är de färre som jobbar än vad det är i Sverige. På vårt boende så är de 3 personal på dagen, 2 på kvällen & 1 på natten och i Sverige (om vi utgår från tidigare praktik och jobb) så är det 2-4 personal på både dag, kväll samt natt.

När det gäller brukarna, så upplever vi att de har en hygien som sköts mycket bättre här än i Sverige. Här duschas/tvättas alla brukarna på morgonen, de får rummen städade av en städerska när de går till frukosten samt att deras tvätt tvättas varje dag. I Sverige har brukarna olika dagar, tex dusch på måndagar, städ på onsdagar och tvätt på  lördagar.

En till skillnad är brukarnas uderhållning under dagarna, alla dagar på veckan ser likadana ut. Oftast så sitter de hela dagarna i matsalsrummet. I Sverige så läggs oftast brukarna på förmiddagen eller går till en träffpunk för aktivitet samt möte med andra - här i Tyskland går vissa in på sitt rum och de som sitter i rullstol lutas bakåt i stolen för att ta en tupplur till nästa måltid.

Den sista skillnaden vi upplevt än så länge är arbetsmiljön och personalens ergonomi. I Sverige lär vi oss från start att varje förflyttning ska ske med hjälpmedel (tex lift) och helst dubbelbemanning, här i Tyskland sker förflyttningen ensam med sina bara armar, eftersom varken tid eller personal finns för att göra det som behövs.


Avslutningsvis vill vi säga att trots att personalen inte har förutsättningarna på sin sida att hinna med sitt arbete med brukarna, med så få i personalen, gör de ändå ett väldigt bra jobb på Sankt Antonius. Hittills har vi inte någon gång upplevt brister i vården mellan personalen och brukarna utan bara en väldigt stor glädje, omtänksamhet och kommunikation. När personalen går ut på sina "rökpauser", tar de med sig de brukare ut som också röker.

Det är väldigt kul att få möjligheten att se och jobba med vården i ett annat land än Sverige, dels för att lära sig av en annan kultur men också för att uppskatta det vi har hemma som saknas här, till exempel det med hjälpmedel som liftar och bälten.